Strax svspel.com/ innan och under äldre medeltid var landskapen i Mälardalen och runt Vättern oftast enade under samma kung. Många svenska slangord har sitt ursprung i romani, efter andra världskriget i anglo-amerikansk populärkultur och narkotikaslang, och på senare år i förortssvenska, vilket har grund i storstädernas ungdomsspråk och olika invandrargruppers brytning och hemspråk. Det svenska språket har tagit upp många lånord, som ofta är tecken på hur kulturer som varit dominerande eller haft prestige har inverkat på svensk kultur under historiens gång. Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och tar sin början en tid efter att urbaniseringen och industrialiseringen hade inletts från ungefär år 1900. Östnordiskan kan studeras i runsvenska och rundanska källor, som vid slutet av vikingatiden började uppvisa små skillnader, och kallas från 1200-talet för fornsvenska och forndanska.

En grupp estlandssvenskar tvångsförflyttades till Gammalsvenskby i Ukraina där svensktalande ättlingar lever kvar. Svensk etnicitet kan sägas vara historiskt skapade kulturella och sociala sätt att vara svensk. I modern forskning anses etnicitet inte vara något som människor ärver eller bär med sig, utan etniciteten skapas och konstrueras i olika kontexter och situationer. Dessförinnan talade adeln en svenska uppblandad med utländska lånord som bönderna knappast förstod, och latinet hade haft en roll som det tryckta ordets språk. Sverige under äldre medeltiden bestod av flera löst sammanhängande områden, som under 1000-talet hade utvecklat gemensam militärorganisation (ledungen).

Det fornnordiska språket delar vid tidig vikingatid upp sig i västnordiska, östnordiska, och forngutniska, enligt en äldre men idag något omdiskuterad kategorisering. Kandidater till substratspråket är Trattbägarkulturen i Skandinavien,Maglemosekulturen, Nordvästblocket, och Hamburgkulturen. Emellertid tros en tredjedel av proto-germanska ord och böjningsformer härröra från ett icke-indoeuropeiskt substratspråk(en) som talades av någon tidigare kultur i Nordeuropa. De olika germanska språken utvecklades sedan i Nordeuropa, och deras talare kom att kallas germanska folk. De stora likheterna mellan de germanska språken visar på ett gemensamt språkligt arv och ömsesidig kontakt mellan språken. Indoeuropeiska språk kom att utvecklas i Sydasien och en stor del av Europa, och dess talare kallas indoeuropeiska folk.

Flera av nationalspråkens dialekter kan vara ett mellanting mellan olika språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i delar av Dalarna (Älvdalsmål), Jämtland, Dalsland och Värmland, nära gränsen till Norge. Svenska (svenskaⓘ) är ett östnordiskt språk som talas av ungefär tio miljoner personer, främst i Sverige där språket har en dominant ställning som huvudspråk, även som det ena nationalspråket i Finland och som enda officiella språk på Åland. Översättningen av Nya Testamentet 1526 har fått markera början på perioden äldre nysvenska. I början av medeltiden skrevs de flesta texter och dokument på latin. Under medeltiden skrevs svenska framför allt med latinska bokstäver, och runalfabetet trängdes undan som skriftspråk för svenskan (även om det länge levde kvar i vissa områden).

Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom “paraply” (fr. parapluie), “nivå” (fr. niveau) och “ateljé” (fr. atelier). Till skillnad från i engelskan och många andra europeiska språk används inte perfekt particip för att uttrycka nutid eller dåtid. Konjunktiv finns idag nästan enbart i fasta fraser och idiom, frånsett imperfekt konjunktiv av verbet vara, vore, som fortfarande kan anses som levande. Även om imperativformen i många fall har sammanfallit med grundformen har många verb fortfarande separata imperativböjningar. Till exempel finns en smärre men fullt urskiljbar skillnad mellan fraserna “hon har bil” och “hon har en bil” eller “han har katt” respektive “han har en katt”. Svenska substantiv kan tillhöra ett av två genus, neutrum eller utrum (äldre benämningar reale och realgenus), som också styr adjektivens böjning.

I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt /ɛ/ sammanfaller därför. Satsbetoning kan också förstärkas av kontrastiv betoning och emfatisk betoning, vilket sker mer medvetet, men fortfarande i enlighet med att betona den för sammanhanget mest betydelsebärande delen av satsen. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala ordaccenter. Svenskans ordmelodi kan variera avsevärt mellan olika dialekter, inklusive de olika regionala varianterna av rikssvenska.

Uppkomsten av en svensk nationell identitet

I övriga Finland talas det som modersmål framförallt i de finlandssvenska kustområdena i Österbotten, Åboland och Nyland. Den svenska som talats i Sverige sedan det förra sekelskiftet kallas för nusvenska. Många av dem var religiösa texter men det skrevs även skönlitteratur, facklitteratur och olika köpebrev och testamenten. Ungefär från och med vikingatidens början omkring år 800 kan man urskilja svenska som eget språk. Det gemensamma språk som talades i Norden före vikingatiden kallas urnordiska.

Samtliga översättare var från Mellansverige, något som troligen påverkat bibelspråket att vara mer troget mälardalsdialekterna. Exakt när dialekter som gutniska eller älvdalska började skilja sig från den senare svenskan är dock svårt att säga. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ.

De är inte direkt hotade av språkdöd, men har varit på tillbakagång sedan början av 1900-talet, trots att många är välutforskade och att användningen idag inte längre motarbetas. Det finlandssvenska standardspråket, högsvenskan, har ett eget språkvårdsorgan, som dock strävar efter att hålla skillnaden till rikssvenskan liten.

• Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och har sin början från ungefär 1900.
• Med undantag för pluralformer av verb (som “vi komma” mot det moderna “vi kommer”) och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket (till exempel inversionen “Och beslutade styrelsen att…”), var språket i princip identiskt med dagens svenska.
• Regionala varianter med rötter i äldre lokala dialekter talas fortfarande, även i mindre utsträckning mer särpräglade dialekter.
• Det associeras till Jamna-kulturens plötsliga migration i många riktningar men kan enligt alternativa hypoteser lokaliseras till Anatolien (dagens Östra Turkiet) från år 6000 f.Kr.

Över huvud taget är de lågtyska lånorden av en helt annan karaktär än lånord från de mer verkligt främmande språk som skulle komma senare. Det lågtyska inflytandet underlättades avsevärt genom att detta språk redan innan stod de nordiska tungomålen nära på grund av deras gemensamma germanska ursprung och frånvaron av högtysk ljudskridning. I skriftspråket rådde däremot större likheter mellan dessa två dialekter, vilket bland annat innebar att diftongerna var sällsynta i fornsvensk skrift trots det talspråkliga stödet. På 1100-talet började även dialekterna som talades i nuvarande Sverige och Danmark att skilja sig från varandra och delas på 1200-talet i fornsvenska och forndanska dialekter. Även om språkförändringar aldrig är så abrupta som det antyds av terminologin, som inte bör tolkas alltför bokstavligt, så tillämpas här de mest erkända indelningarna som används av svenska språkforskare. Svensk språkhistoria är det vetenskapliga studiet av svensk språk- och texthistoria från folkvandringstid till nutid samt av olika teoretiska synsätt på språkförändring och text.

Svenskar kan även vara personer som till exempel genom modersmål, kulturyttringar, traditioner, härstamning eller familjeband betraktar sig som svenskar. I dialekter som finlandssvenska, överkalixmål och vissa varianter av dalmål är skillnaden frånvarande eller kan enbart analyseras med mycket detaljerad fonetisk analysförtydliga. De gamla böjningarna användes dock i viss utsträckning i högtidlig prosa ända fram till 1600-talet och i vissa genuina dialekter finns dessa fortfarande kvar. Det finns fortfarande ett fåtal personer som talar svenska som modersmål på vissa platser i landets historiska svenskbygder längs den nordvästra kusten och på öarna (Aiboland).

Folk kan också avse en större mängd människor som har gemensam kultur och gemensamma (ekonomiska) intressen och som ofta utgör en nation. I ett internationellt perspektiv anger få svenskar att de är troende, runt en femtedel, men det lutherska och väckelsefromma kulturarvet anses fortfarande ha betydelse för värderingar, ekonomi och arbetsmoral. Många lånord hämtades direkt från högtyskan efter reformationen i samband med Gustav Vasas bibelöversättning, från franskan under och 1700-talet och från engelskspråkig kultur efter andra världskriget. Jämförelse av referensbefolkningar i olika länder vad gäller mitokondrier (MtDNA) såväl som Y-kromosomer (YDNA) visar nära genetiskt avstånd i genomsnitt mellan personer med härkomst i Skandinavien och centraleuropéer, särskilt från Tyskland, Kroatien och Tjeckien.

Det gäller särskilt när betoningen ändrar begreppets betydelse, (såsom ide jämfört med idé). Diakritiska tecken som sådana är ovanliga i svenskan; é används i vissa ord för att indikera betoning av den sista stavelsen som innehåller ett e. Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet “tänk”, som en synonym till “tankesätt”. Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska (främst lågtyska) och i viss mån engelska lån. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser. Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som “till sjöss” (genitiv) eller “man ur huse” (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande.